Om Vilde
2004 köpte jag en hund för att arbeta med. Jag ville ha en mentalt stark hund som var både modig och nyfiken. Vildes kull valde jag på MH-resultat enbart och det visade sig vara ett mycket lyckat drag. Pappan till kullen var då en lovande unghund i jakten, han blev SJCH och NJCH 2006. Mamman till kullen en mentalt stark tik med goda jaktliga egenskaper som lämnat mentalt bra hundar.
Den lilla gyllene valpen sprang rakt in i mitt hjärta och där har han stannat. Vilde var inte alls en lätt hund att uppfostra och många
gånger prövade han mitt tålamod. Jag hade inte erfarenheterna och kunskaperna, men oj vad han lärde mig mycket. Han har förberett mig för ett liv med aktiva hundar med mycket instinkter.
Han tog snabbt sitt SVCH, på fyra dagar, när han var under året gammal. Vi tränade
många grenar och tävlade i sök och lydnad. Tyvärr hade vi stora problem med platsliggningen och den föll inte på plats förrän han var över 3 år och kastrerades. Först då kom vi ut och tävlade sök och lydnad. Han älskade all träning och tävling. Inget rubbade hans självförtroende. Att hitta figgar i skogen var verkligen en stor belöning för honom.
Vi tränade jaktapportering också och han tog en etta i nybörjarklassen. Vi
provade på öppenklass också, men där var vi inte klara för start, varken han eller jag 2007. Hade han levt till hösten 2008 så hade vi gett det ett nytt och förhoppningsvis mer lyckat försök.
Vilde fick förmånen att jobba på jakter. Han apporterade och stötte vilt. Trots stor jaktlust så gick han inte efter levande vilt, bara skadeskjutet. Han apporterade allt från harar och gäss till morkullor. Han var verkligen i sitt rätta element på jakt.
Vår relation föll verkligen på plats 2007 och vi hade en underbar vår 2008 ihop.
Vildes liv fick ett allt för plötsligt slut när han fick i sig giftigt mögel när han åt något utomhus. Han fick kramper, låg på djursjukhus ett och ett halvt dygn och trots bästa hjälp lämnade han oss på midsommarafton 2008.
Den intelligenta blicken har slocknat. Aldrig mer får jag krama honom och klappa hans mjuka, lockiga, guldpäls. Aldrig mer ska hans blick fråga vad han kan göra för mig. Aldrig mer kommer han att finnas vid min sida. Vi fick inte låna honom i mer än 4 år och han kommer att vara för evigt sörjd och saknad.